Flyttsnurr.

Ja, då närmar sig flytten med stormsteg. Känns riktigt nervöst. Flytta så långt! Tankarna surrar ska ni veta. Gör jag rätt? Kommer jag ångra mig? är bara två av miljontals frågor som ständigt surrar i skallen.

Igår fick jag något konstigt BiPolärspel, ena sekunden skrattade jag och nästa grät jag något kopiöst. Tror att stressen inför flytten börjar ta ut sin rätt på sömn och humör. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

Tack och LOV så finns där en helt underbar, fantastisk otrolig människa som ställer upp i vått o torrt. Är så himskans glad över att han har ramlat in i mitt liv. Mitt lilla Lurv. Han har uttryckt sig på ungefär följande vis...

"-Om du skulle vilja flytta tillbaka, så hjälper jag dig med det. Du vet inte hur du trivs att leva i Sundsvall förrän du bott där. Jag finns här för dig och jag hjälper dig om och när det behövs."

Med dessa ord känns det oerhört tryggt att flytta upp. För jag VILL flytta. Jag älskar Sundsvall och Sundsvallsborna framförallt. Det är väl huvudsaken lixom. Måste prova för att se om det fungerar.

Samtidigt känns det oerhört svårt att lämna "Lurvet" och resten av familjen. Men jag måste. Annars kommer jag fråga mig själv i resten av livet varför jag aldrig flyttade upp när jag hade chansen...