Gah!

Allt skit kommer på en gång, varför kan det inte komma mer pö om pö, så man slipper slå huvudet så hårt varje gång. Hur sjutton ska man orka? Hur ska jag orka hålla mig uppe när flera tegelstenar rasar ner i skallen på en gång?

8500:- går till bilen denna vecka, det är SJUKT. Snacka om fattigdom here I come. :(

Jag måste, jag har inget val, måste tänka positivt. Måste fokusera på det positiva runt om mig. Jag har ju trots allt det bra. Bara blir så tungt o bära när allt negativt kommer på en gång.

Måste....

Handikapp?

Jag hatar att ringa. Verkligen hatar det. Det är nån sån grej jag fått under min sjukdomsperiod. Det sätter vissa käppar i hjulet, tyvärr. Speciellt när man MÅSTE ringa ex Arbetsförmedlingen, sin läkare, jobb osv. Det är inte jobbigt att ringa kompisar, utan just myndigheter, kommun och landsting. Irriterande. Känns som värsta handikappet.

Men det är väl bara att ta tre djupa andetag, fatta mobilen och ringa lixom. Jobbigaste är att komma över den spärren.

Nä, får väl ta och fortsätta här. Tjooo...hooo....!

Kram

Sara

Smått panik..

Jag har ingen aning över vad jag vill göra framöver. Känns jätte motigt att gå tillbaka och arbeta som fritidspedagog. Gillar inte alls skolans värld längre. Vad ska jag göra? Ska jag omskola mig, ska jag ta vilket jobb som hellst, ska jag bita i äpplet och fortsätta som fritidspelle eller vidareutveckla pedagogrollen?

1. Omskola mig?

Vad ska det i så fall bli? Vet ju inte riktigt vad jag skulle vilja göra. Kanske arbeta med djur? Men då får jag nog räkna med minst 3 års studier, för att inte tala om att komplettera vissa ämnen.

2. Ta vilket jobb som helst?

Kommer bara sluta med att jag mår skit och hamnar på psyket igen. Måste ha ett jobb som ger utrymme för kreativitet, glädje och humor.

3. Fortsätta som fritidspedagog?

Beror på. Beror på var jag hamnar, hur personalen är, vad mitt uppdrag blir osv. Tror inte jag orkar arbeta 100% som fritidspedagog tyvärr. Hänt för mycket negativt som påverkat mitt sätt att se på yrkesrollen.

4. Vidareutveckla pedagogrollen?
Kommer inte ifrån skolans roll, men ex förskollärarutbildningen så förändras rollen helt och små barn kan vara roliga att arbeta med. Men, ja, tror inte det är någon större skillnad eller ger mig någon mer positiv upplevelse än fritidspedagog.

Verkar som en omskolning ligger bäst till. Frågan är bara till vad....

Kom gärna med förslag.

Flyttsnurr.

Ja, då närmar sig flytten med stormsteg. Känns riktigt nervöst. Flytta så långt! Tankarna surrar ska ni veta. Gör jag rätt? Kommer jag ångra mig? är bara två av miljontals frågor som ständigt surrar i skallen.

Igår fick jag något konstigt BiPolärspel, ena sekunden skrattade jag och nästa grät jag något kopiöst. Tror att stressen inför flytten börjar ta ut sin rätt på sömn och humör. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

Tack och LOV så finns där en helt underbar, fantastisk otrolig människa som ställer upp i vått o torrt. Är så himskans glad över att han har ramlat in i mitt liv. Mitt lilla Lurv. Han har uttryckt sig på ungefär följande vis...

"-Om du skulle vilja flytta tillbaka, så hjälper jag dig med det. Du vet inte hur du trivs att leva i Sundsvall förrän du bott där. Jag finns här för dig och jag hjälper dig om och när det behövs."

Med dessa ord känns det oerhört tryggt att flytta upp. För jag VILL flytta. Jag älskar Sundsvall och Sundsvallsborna framförallt. Det är väl huvudsaken lixom. Måste prova för att se om det fungerar.

Samtidigt känns det oerhört svårt att lämna "Lurvet" och resten av familjen. Men jag måste. Annars kommer jag fråga mig själv i resten av livet varför jag aldrig flyttade upp när jag hade chansen...

Nystart önskas

Mindre produktiv dag....
Idag har det inte hänt något! Finns inget att göra heller. Jag förstår inte hur uttråkad man kan bli! Tydligen kan man bli EXTREMT uttråkad. Till och med saker som jag brukar tycka vara kul, är det inte. Saknar att åka hem till väninnor och dricka kaffe o äta kaka. Saknar få sms som lyder typ "E du hemma? Isf kommer jag förbi en stund". Eller, saknar att få sms över huvudtaget. Känner mig faktiskt ganska ensam, bortglömd och isolerad. Men förtillfället finns det inte så mycket jag kan göra. Men vad det ska bli ändring på detta när ekonomin börjar ordna upp sig. Sånt här kan INGEN människa må speciellt bra av.

Tillhör ingenstans, börjar så smått bli mer och mer transparent - osynlig, sociala livet är i stortsätt icke existerande, det kryper i kroppen och jag är fast. Inte det livet jag drömde om. Men förhoppningsvis nalkas detta mot ett slut.

Usch, nej, vad jag gnäller, behövde bara skriva av mig lite. Men jag längtar verkligen efter en nystart.

BiPolärt syndrom

Inte nog med att minnet börjat svika mig, nu börjar även mitt goda humör falla i glömska. Jobbigt att försöka hålla humöret uppe när man inte riktigt känner sig glad. Man vet liksom att man ljuger för sig själv. Jag HATAR att ljuga och jag hatar lögnare. Så vid detta laget borde jag avsky mig själv. Orkar inte vara glad helt enkelt mera. Nu får det vara som det är. Min kraft är slut. Ska inte kämpa mot mina känslor. Kämpat så länge, men, jag orkar inte kämpa mer. Just nu.

Tänkte bara påpeka att jag har blivit mycket bättre sedan jag började med min medicin. Höjer den verkligen till skyarna. Men vissa saker sitter fortfarande kvar. Dock inte lika intensivt. Men de gör sig påminda med jämna mellanrum.
Här har ni vad jag "lider" av:

Bipolär sjukdom eller manodepressiv sjukdom (även bipolärt syndrom) är en psykisk sjukdom som periodvis förhöjer stämningsläget till mani eller lindrigare hypomani. Samma individer drabbas vanligen också av allvarliga depressioner men symtom på depression kan även förekomma i maniska perioder, alternativt kan episoderna vara blandade med intensiva och snabba växlingar mellan dessa lägen.

Symtomen blir vanligtvis svårare med tiden och utan behandling riskerar den sjuke kroniska funktionsnedsättningar. Med förebyggande medicinering är prognosen god. Många är symtomfria i flera decennier och mellan sjukdomsperioderna (skoven) fungerar individen vanligtvis normalt. Förloppet påverkas av yttre faktorer som miljö och stress. Mellan 1 och 3 procent av befolkningen drabbas av bipolär sjukdom. Många insjuknar första gången när de är mellan 15 och 30 år. Ärftlig belastning är den viktigaste riskfaktorn. Bipolär sjukdom och schizofreni har delvis en gemensam genetisk bakgrund. Bipolär sjukdom är lika vanlig hos män som hos kvinnor men fler kvinnor än män drabbas av unipolära depressioner.

Css och Balans.

Tror jag börjar förstå nu. Fått grepp om hur CSS fungerar och samspelar med HTML. Känns underbart. För bara några timmar sedan höll jag på att drunkna i kodning. Jenny lyckades bygga en liten flotte till mig som jag kan utgå ifrån. Känns bra. Resten av kod-bitarna går att hitta på internet.

Men just nu står det still. Kan beror på att jag är trött och nybörjare. Får ta nya tag i morgon istället. Men min uppgift no 3 i kursen InternetPublicering börjar jag bli nöjd med. Kika gärna på den här! Jag har gjort en sida som handlar om piercingar. Men det är bara väldigt basic. Eftersom det är första kursen o allt. Lagt upp den på min hemsida. Tänkt lägga upp de lite större grejerna där. Så att ni också kan ta del av min utveckling. Bättre ha det på min ftp än på skolans. :P

Slutuppgiften däremot, ska jag lägga ner massor med krut på, därför har jag redan börjat på den. Men Jenny får nog ta och kolla på den, något är fel, jag hittar inte vad. :P Vi får se om hon har lust, ork och tid till det nån dag. :D

Dagen har varit ganska okej. Körde till Kristianstad centralsjukhus för att prata med min psyk.sjuksköterska Marie. ALLA borde ha en sjuksköterska att ventilera livet med. En timme koncentrerat på enbart mig. Hur bra som. Känns skönt att ha någon och prata med som är insatt i min psyk.historia och kan ge råd och tips i olika situationer. Hade gärna pratat med henne för alltid, men någon gång måste jag stå på egna ben. Men det får dröja lite. :P

Vi pratade lite om min blogg, att jag oftast skriver när jag mår dåligt. Vi bestämde att från och med nu så skulle jag skriva när jag hade mina neutrala, bra, dagar. :D Därför slänger jag iväg ett litet inlägg nu. Fick en länk till en hemsida av henne, Föreningen Balans. Jag skulle nämligen vilja få kontakt med människor som har varit i en situation som min. Mest för att stötta varandra och att veta att någon förstår liksom. Får sätta mig och läsa på den sidan tror jag. Håll tummarna på att det kan vara något annat än alla självmordsforum som finns. Jag vill ha positivt i mitt liv. :D Framför allt, behöver jag balans och det börjar jag äntligen få. Känns härligt. Min medicin dock, lär jag inte sluta med på ett bra tag. Lär äta den resten av livet, för något återfall vill jag INTE veta av!!

Nu blir det lite CSI på tv och sen är det Medium på tv4+
Gillar mina måndagar ibland. Förr var måndag = ångest. Men inte nu mera. Ångesten är borta. Och vet ni? Det är skööööönt!!

Puss puss på er alla dunbollar!

Ryck upp dig?

Har inte prioriterat mitt boende direkt den senaste tiden. Någon gång måste man väl börja. Har iallafall tvätt-tid idag och ska påbörja operation "förminskning av tvättberg". Men resten av röran då? Jo, den får jag väl ta tag i också. Ambitionen är väl även att ge mig på min klädkammare. Just nu har jag bara slängt in grejer där och lampan behöver bytas.

Har väl inte mått tipptopp pga allt sånt har känts rätt meningslöst. Ska snacka med min sjuksköterska om detta i morgon tänkte jag. Lite små jobbig inställning det vill jag lova. Men hur ska jag "rycka" upp mig själv? Lätt och säga..."ryck upp dig".... svårare att göra. Men det ska väl bli människa av mig också så småningom. Om jag slutar vara så jävla irriterad på folk.

Men så länge hoppet finns kvar, säger man väl. ^^

Nu ska jag busa med tvättmaskinen.

So long.
Sara


- - - - -

Något senare.

Första tvätten inne. Har säkert.... 8 tvättar till. Helt GALET! ^^ Men men, jag får väl börja besöka tvättstugan oftare. Önskar att jag hade en egen tvättmaskin, det var så bekvämt. Nelson och jag hade det när vi bodde på Möllevångstorget. Hur skönt som helst. Smidigt! När jag flyttat, så ska jag köpa mig en egen tvättmaskin. I promise myself that! :D

Ge och ta modellen

Börjar bli allt irriterad på folk. Ibland förstår jag inte hur dom tänker. Orkar inte engagera mig heller i vissa personer. Vissa är så äckligt egoistiska och har inte ens mage och fråga hur man själv mår, eller ens lyssna på vad man har att säga. Nä, omtänksamhet är nog min melodi. Har alltid varit förespråkare för "ge och ta modellen". Det innebär att du tar lika mycket som du ger i en relation, och vice versa. Personer som bara tar och tar och tar, orkar man (läs. jag) helt enkelt inte med mera.

Det är dels därför jag hamnat där jag varit. Jag har låtit andra människor ta all min ork och kraft. Likt iglar som kalasar på ens blod, har dessa människor kalasat på min livskraft. Nä, det är ändring på det nu. Men visst, jag är nog naiv och tror att det finns gott i alla människor. Men det är först nu som jag förstått att så är inte fallet. Utan snarare tvärtom. Man ska vara GLAD om man hittar någon god människa idag.

Det viktigaste är faktiskt din egen mentala hälsa. Utan en fungerande sådan, kan man inte agera i resten av livet. Min mentala hälsa har nog varit så låg som den bara kunnat. Men jag har klättrat och kämpat. Inte pga andra, utan pga mig själv. Det är trots allt du som bör vara i centrum. Mår du inte bra, mår ingen i din omgivning bra heller. Men tack ska ni ha, alla ni som stöttat, stått ut med och funnits där för mig ändå. Jag mår så ofantligt mycket bättre nu. Tack :D

3 veckor

Nu har jag gått i skolan i 3 veckor. Känns faktiskt lite kul. Oerhört mycket att göra dock. Känns som om det är mer inlämningsuppgifter än om vi INTE hade gått distans. Men sen och andra sidan så är det ju det sättet vi kan bevisa vad vi går för.

Kul hittills iallafall.. ;)

Kan slänga upp lite grejer här o visa vad jag har gjort, men just nu är det mest läsloggar och sådant som lämnas in. Men i framtiden! :P

Humöret är faktiskt hyfsat. Känner mig inte depp eller så och det känns skönt. :D Tror bilen hjälper till där faktiskt. Känner mig sååå fri. Är nog det bästa jag unnat mig själv på ofantligt många år faktiskt. Min lilla BlåBÄRRAt. :D Min första bil! Woohoo!

Imorgon ska jag försöka ge mig på och träna, får se vad kroppen orkar iom att jag varit sjuk i mer än en vecka. Men 5 km here I come! :D Bilden här brevid är min träningslinga. Visst är där underbart vackert... Rofyllt o motionera.

Ikväll blir det lugnt. Ja, hela helgen faktiskt. Behöver det. Har mycket och fundera på. Hjärnan går som vanligt i 190... som vanligt handlar det om livet, o beslut som måste fattas.

Men nog för idag.

Tjingeling
Puss

Ibland klickar det

Jag har hört att vissa personer kan, utan att behöva göra eller säga något särskilt, sätta ett enormt intryck på en. Det händer inte speciellt ofta och har man tur så upplever man det EN gång i sitt liv. Jag har haft turen att träffa just en sådan person. Denna turen inträffade för lite mer än ett år sedan, i Sundsvall, min tidsuppfattning kan vara fel dock, mådde inget bra. En person som jag antagligen ALDRIG kommer glömma. Jag kan bara tala utifrån vad jag kände. Ingen kärleksförklaring nu, det får ni inte tro. Utan mer på ett övre mentalt plan.

Jag mådde inget bra och J. förstod direkt. Han eller jag behövde inte säga något, eller göra något. Men jag märkte att han förstod. Det jag behövde just då, var exakt det jag fick. En förstående människa att le mot mig och ge en sådan förstående blick, det hör inte till vanligheterna direkt. Att sitta på verandan, med gitarrspel och underbar sång. Gråter nästan bara jag tänker på det.

Anledningen till att jag skriver detta är att jag vill att han ska veta hur ofantligt tacksam jag var/är över att han förstod mig och ändå log. Jag märkte att han tyckte om mig för den jag var. Jonas är en extremt vänlig själ, som inte dömer i förhand. Har länge velat säga detta till honom och för ett tag sen, sa jag det.

Ibland klickar det på något udda sätt. Men det är härligt. Han betyder mer än vad jag någonsin kunde ana. Stolt över att ha lärt känna honom. Ser framemot att åka och hälsa på honom igen. Snart hoppas jag. Behöver höra hans sång och vara i hans förstående sällskap. Bara vara. Ord räcker tyvärr inte till alltid.

Tack Jonas.

Infekterad piercing

Inte varit aktiv här på ett tag. Känns inte som jag haft någon anledning till att skriva direkt. Det händer ju inte överdrivet mycket, mer än en infekterad piercing som jag stör mig på.

Jag har avverkat några timmar på Darkdisc.com. Det har varit skoj, hoppas jag inte gjort alldeles förstora misstag. Men det ska väl ordna sig annars. Skolan rullar på. Ganska mycket, mer än vad jag trodde. Många moment på en gång. Men det är skoj, speciellt Internetpubliceringskursen.

Fyller 30 på fredag. Känns...konstigt. Trodde jag skulle ha barn och vara gift vid denna tiden. men saker blir väl inte alltid som man förväntar sig. Jag får väl ta saker och ting som det kommer. Ska iallafall köpa mig en bil. Den får bli min bäbis.

Åkte upp till Sthlm. Hoppade på Close up båten. Trevligt att åka båt. Mindre trevligt var min fylla. Ska nog bli helnykterist. :P Men kul var det. Gott om roliga och smått förvirrade människor som irrade omkring bland hytterna. Så även jag.

Annars glider väl livet på. Ingen förändring i övrigt lixom, lite småtrist. Men ganska soft ändå. Vill upp till Sthlm o mysa med Jenny, saknar henne som fasiken.. Men men...Vill inte bo i skåne mer..:( Nu får jag väl återgå till studerandet. Har massvis och läsa.

Lev väl
kram

Ett gammalt dagboksinlägg.

Rusar man in i saker för lätt? Fattar man beslut förhastat? Funderar man för mycket?
Jag gör detta. Om vi tar ett exempel. Vi kan ta förhållanden. Ibland kan jag vilja så mycket att jag glömmer bort vad jag känner. Såg ett gammalt dagboksinlägg som jag skrivit. Där jag hade träffat en trevlig o bra karl, vi kan kalla honom D. Jag var lycklig över att jag hade träffat denna D. Och jag gick in i ett förhållande. Det blev officiellt. Ett tag senare, låt oss säga en månad, om ens det. Började jag få panik, för att jag kände att detta inte riktigt var rätt, vilket jag egentligen känt från början.

Vad har jag lärt mig av detta då? JO, att ta ett dag i taget. Känns det inte rätt, ge fan i det. Visst går jag miste om en del härliga karlar. Men jag kan inte tvinga mig själv att känna och jag kan inte "nöja" mig med att bara tycka om. Jag vill älska. Och älska gör jag bäst vid en PANG förälskelse. Jag vet hur jag funkar. Jag får inte känslor för vänner, tyvärr. Fast än jag borde.... Jag går miste om MÅNGA bra män.

Dagens bravader.

Haft två toppen dagar. Inte alltid man får umgås med härliga personer och lyssna på extremt bra live musik. Åkte ner till Malmö igår.

Det är ju Malmöfestivalen o ibland får man passa på att se banden när det är gratis. Malmöfestivalen var ifs bättre förr, när de hade "metal" på Mölleplatsen. Då slapp man springa rundor.

Anyhow, vi hade en trevlig kväll, lyssnades på Adept och The Haunted. Gick hem o la oss. Idag tog Ju, Freddie o Jag en roadtrip hit, hem till mig. Sen fortsatte vi till Osby. Freddie ville in på mitt jobb och köpa filmer. Jupp, gott folk. Fått jobb i en skräckfilmsbutik. Passar mig eller hur??!

Vi hann med en sväng in till Brobys tatuerare, samt upp till Broby Sjukhus, även kallat Sanatoriet. O hör o häpna! Där var en dörr som var vid öppen, så Freddie sprang minst sagt rundor i hela huset. Själv tycker jag att det är för creepy för att överhuvudtaget gå in där. Sanatoriet är ett gammalt övergivet sjukhus.

Det var som sagt två trevliga dagar. Fått tankarna på annat håll. Mina tankar har just nu surrat fast vid en viss grej..eller person..

Nu orkar jag inte skriva mer. Tröttnat lite på att skriva blogg, känns meningslöst emellanåt.
KRAM

Överanalysera mera!

Jag är en funderare. Det kommer jag nog aldrig komma ifrån. Jag funderar över exakt allt. E väl därför som min skalle surrar så mycket. För inte det att jag enbart funderar, jag överanalyserar allt oxå. Måste ta tag i mig själv när det kommer till detta. Sårar bara mig själv i slutändan.

Funderar väldigt mycket nu på framtiden. Jag älskar mina nära vänner. Jag har inte speciellt många nära tjejkompisar men dom jag har är sambo och/eller gravida/har barn. Bara jag kvar. Och jag är fortfarande singel. Ingen ljus framtid här inte. Jag börjar bli gammal och tur i kärlek har jag helt enkelt inte. Det där med LYCKLIG kärlek är få förunnat.. och jag verkar inte ha någon direkt flyt i den saken.

Därför har jag funderat mycket på framtiden, men jag får väl helt enkelt vänta och se vad som kommer att ske. Känner mig väldigt nere pga detta. Och nej, snälla, låt bli att lägga kommentarer så som.. "det kommer gumman".... "det finns en för alla" osv. Pallar inte höra sånt skitsnack. För det kan ingen veta! Finns dom som förblir ensamma. Bara för att du/ni har haft tur, innebär det inte att andra har det.

Men jag tror på kärleken, jag hoppas att han finns där, men jag kan inte låta bli att fundera. Det kanske är menat att just JAG ska vara ensam? Kanske var menat att jag inte skulle gjort slut med Exet, han var kanske min chans!? osv?!

Vem vet? Inte du iallafall!

Puss

Livet gör ont, nästan jämt.....

Kommer ni i håg på idrotten när man var liten? När klasskamrater skulle välja ut lag och man blev vald sist, eller så fick man vara reserv för det var ojämna lag? Det gör jag iallafall. Jag har väl inte direkt varit mobbad i grundskolan, men jag var väl inte direkt poppis heller. Hade mina plågoandar genom hela skolgången och ja, jag får fortfarande rysningar när jag tänker på dom. Det var genomelaka människor som antagligen mådde väldigt dåligt själva.

Varför börjar jag prata om detta, undrar kanske ni? Jo, för man blir bortvald hela livet. Hela livet sitter man på bänken och väntar på att någon ska VÄLJA en. Men man (läs. iallafall jag) blir ofta utbytt för annat, kanske bättre (?) umgänge. Börjar bli tröttsamt. Känns som det är onödigt att planera något, för man får ändå ett avslag när det börjar närma sig.

Nej, från och med nu ska jag låta ANDRA höra av sig till mig. E trött på att vara den som alltid kontaktar alla först. Nu låter det lite som om att jag har elaka vänner, det har jag IKKE. Bara så att de prioriterar annat, som de tror ska vara roligare. Vilket är förståligt. Men dom gör det nog inte medvetet. Så därför är jag inte arg. Men nu ska dom få jobba precis så som jag har fått jobba. Tänk er - Sara ska ligga lågt ett tag. Men nu orkar jag inte skriva mer om detta. Känner mig för låg för det och tårarna börjar floda.

Jag har mått väldigt dåligt sista tiden, varit väldigt ledsen och ganska arg. och inte har det då gjort saken bättre att folk glömmer bort mig - typ. Tror detta har med mina tjockispiller och göra. Måste nog prata med Dr.Lars. Får kanske bli operation direkt. För jag orkar snart inte mer. Nära på att ge upp helt...

Livet gör ont, nästan jämt.....

kram

Tick tack, tiden går...

Bah. Känner mig konstig. Kan inte glädja mig åt de små sakerna längre. Känner mig irriterad på alla och övertrött ständigt. Inte kul alls. Hoppas detta bara är någon fas jag är inne i som försvinner...nu?.... Måste hända något mer i mitt liv än ett antagningsbesked. Känns som allt står still, allt utom tiden. Tiden bara går och stressar rejält. Och jag bara väntar på att något ska hända. Känns sjukt fel.

Har kommit underfull med en sak som saknas i mitt liv. Jag skulle behöva bli vansinnigt kär. Men det verkar ganska omöjligt tyvärr. Jag har väl inte mognat klart i o m sjukdomen och jag måste fokusera mig på mig själv. Men det känns surt. Är ju så oerhört mysigt att vara kär. Men det dyker väl upp någon gång får man hoppas. Annars så skaffar jag mig en sisådär 14 katter... Men jag måste väl som sagt fokusera på en eventuell utbildning och mig själv. Sen kommer väl resten av sig självt? Måste bara försöka sluta tänka på hur mycket jag saknar det. Men på sommaren blir man ständigt påmind faktiskt. Så lite svårt... Men jag överlever väl i 4 år till i värsta fall...

Det sägs att det ska finnas en åt alla. Och min familj och vänner har verkligen hittat rätt partners. Så nog finns det hopp även för mig. Kan GBglass-gubben, kan jag. Undrar vilken dating-site han satt på?! Lyckliga är dom i alla fall, det syns tydligt på hans lilla gumma.

Hjärnsläpp

Hjärnan har varit seg idag. Väldigt seg. Har ingen aning om varför den varit seg. En dålig dag antagligen. Men sen o andra sidan så händer det inte överdrivet mycket i Broby. Här är lugnt. Ibland för lugnt. Man kan inte göra så mycket mer än att promenera. ^^

Men imorgon ska jag åtminstone in till Kristianstad. Dax för mitt prat med sjuksyster Marie. Är glad att jag har henne och prata med. Hon dömmer inte mig, hon lyssnar bara och försöker ge mig alternativa vägar att se saker och ting på. Gillar verkligen Kristianstad Sjukhus. Har bara bra erfarenhet därifrån.
Sen så ska Martin hämta upp mig och sen kör vi till Malmö. Lille Freddes fästmö Ju e i stan. Det är hon som vi var och hälsade på när vi åkte till Milton Keynes, England. Ska bli lite mysigt med en heldag i Malmö och sen komma hem på kvällen. Hoppas vi får soligt och fint väder. Mer kommer givetvis senare. Förhoppningsvis lite foton och annat skoj! :D

Känner mig ganska nere och det är antagligen pga Waynes bortgång. Tänk, den 3 juni är det redan 2 månader sedan han dog. Har inte hunnit sörja honom och har väl inte tillåtit mig själv att sörja honom riktigt. Men jag saknar honom, för han var verkligen som en bror. Typiskt att fina människor ska gå bort i förtid. Har ändå tänkt att fira hans födelsedag i Augusti. Ska prata med Pia om det mer. Miss you bro!

Nä, om jag skulle ta och slappa med ytterligare en film. Eller iallafall kolla på den andra dumburken och koppla av lite. Det är allt hjärnan orkar med känner jag. Idag fick i alla fall bloggen att se lite "fluffigare" ut. Vilket känns nice. Då har man åstadkommit något för dagen lixom.

Men nu ska jag dricka min Ramlösa Kaktus och njuta.
Jag älskar bubbelvatten, borde kanske köpa en soda streamer????

Eller önska mig det i 30års present??? *30 årspanik och skrik*

Saxen som förstör....

Gissa vad?
Sitter med trötta ögon men kan inte somna. Provat allt. Allt från att räkna får till att vagga mig själv till sömns. Typiskt! Som Nalle Puh sa!

Tankar surrar väl runt som vanligt. Börjar bli så van vid dom nu och det går inte längre att reda ut tankarna var för sig. Martin förklarade det jättebra en gång.

"Tänk dig ett enormt nystan, där någon satt in en sax lite här och där och klippt upp så det blir en massa lösa trådar"

SÅ är det!
J***la sax....

MEN detta håller mig vaken, detta får mig att vrida och ändra ställning i sängen, detta får mig att gäspa. Men jag kan inte somna. Först när jag somnar av utmattning av att försöka linda upp nystanet, först DÅ går det... Inte ska det väl behöva vara såhär?

Surr surr i skallen......

Mycket surrar i mitt huvud för tillfället. Framför allt är det längtan efter antagningsbeskeden som återkommande dyker upp i mitt huvud. Bara längtar efter att få börja om. Lämna allt negativt bakom mig och se framåt med positiva ögon. Men väntan fram tills dess är lång och jag måste försöka vara positiv undertiden. Men det är svårt ibland, speciellt när man har en viss oro i kroppen som sakta växer för var dag. Jag försöker att koncentrera mig på här och nu, men tankarna är väl inte på samma bana alltid och har en tendens att sväva iväg.

Den som längtar efter något gott, väntar ALLTID för länge! :P Jag ser detta som komma skall som en nystart och jag ska verkligen göra det bästa av det. Jag har lämnat sådant som fått mig och må dåligt. Som jobb, Malmö and so on. Nu ska jag väl få en chans att lyckas? Det känns som besluten jag tagit hittills varit rätt och jag har börjat tänka mer fokuserat på mig själv. Vilket fattades i mitt "gamla" jag. Jag har blivit betydligt bättre och jag hoppas att jag klarar av de motgångar som man stöter på under livets gång.

Glöm inte att stanna upp och andas i dagens stressiga värld. Schemalägg en stund åt dig själv minst en gång i veckan. Jag tänkte börja med det. Måste hinna andas mellan varven.

Men nu har jag massa känslor om rastlöshet. Broby i all ära, men här är inte mycket att göra. Ibland önskar jag att jag hade bil, för det är faktiskt rätt tråkigt och drygt att åka buss och tåg ständigt.

Men trots allt så är det skönt att vara hemma och ha lite lugn och ro omkring sig. Inga söta ungar som hoppar på en eller en tok glad hund som måste ut. Mysigt att bara kunna ligga i sängen och klappa katten, utan barnprogram i tv. ^^ Jade var så söt när jag hämtade henne från dagis. Hon blev jätteglad och svarade fröknarna med "SAAJAAA" när dom frågade vem jag var! Älskar det lilla trollet! Sa till henne Love you, innan jag åkte tillbaka hem. Hon svarade tillbaka med "love you".. Hon e go....Jag älskar min familj no 2!! Mina barn Emelie och Jade. Älskar er som om ni vore mina egna! Jag är ju er Auntie Sara.

Nu ska jag väl ta mig i kragen och se en film eller två. Imorgon ska jag iväg och shoppa med Martin. Är i desperat behov av nya bh´s och som alla tjejer vet är det SVIN dyrt. Alltid skönt att skriva av sig. Lev väl! PUSS